Så var det då äntligen dags, målbilden jag jobbat mot sedan i våras var äntligen i sikte. För tredje gången i mitt liv skulle jag springa en halvmara, dvs 21 km. Att jag skulle komma runt var självklart, men blev lite stressad av att maxtiden var satt till 2.45. Det kanske låter mycket, men man stressar upp sig själv och tycker att man borde vara bättre när det närmar sig. Jag hade sprungit 12 km några gånger på träning men inte särskilt fort, lyckas inte riktigt komma under 60 minuter på en mil, hur lång tid skulle det då ta att springa två mil? Banan gick mitt i Stockholm med start på Strömbron och mål på Norrbro, mer centralt kan det knappast bli.
Bortsett från att jag önskade att jag hade sprungit lite längre och lite fortare på träning, så var vi ganska väl förberedda, dottern och jag. Vi höll koll på vad det skulle bli för väder och vi sög åt oss alla råd om vad man skulle äta och inte äta, både dagarna innan och under själva loppet. Nu är det ju inte en riktig ”mara” det här och egentligen inte så förfärligt långt, men det var just tidsbegränsningen som satte press. Risken att det skulle bli för kallt eller för varmt var inte heller så stor i början på september. Så jo, vi kom runt, och vi kom runt på våra önskade tider dessutom. Jag hade gott om tid kvar till maxgränsen och dottern passerade mållinjen på sin förvänt
ade tid och var riktigt nöjd. Vi sprang i mål, fick våra medaljer och påsar med massa smakprover och energibars som satt fint. En ny lättöl från Carnegiebryggeriet smakade perfekt just där och då. Några meter innan mållinjen började det stänka och bli lite kyligt, men annars en helt perfekt dag.
Men, kanske ni tänker, om jag hade sprungit två gånger tidigare visste jag väl ganska väl hur jag skulle göra och vad jag klarade av? Nja inte riktigt, de två tidigare loppen genomfördes för över 30 år sedan, med en betydligt lägre ålder. Då kunde jag skryta med en tid på 1.58, så bra gick det inte i år.
Kosten
Hur gjorde vi då med uppladdningen och intaget av föda för att orka runt? Jag åt nog ganska normalt, såg till att äta bra mat och rikligt med alla delar av protein, kolhyrat och fett, några dagar innan. Till middag kvällen innan blev det sötpotatispasta med musslor, mycket olivolja och en stor blandad sallad. Frukost som vanligt, yoghurt med blåbär, två grova skivor rågbröd med ost och grönt te, lunch också väldigt vanligt, en stor sallad med bönor och linser, ett kokt ägg, lite frön och mycket olivolja. Jag blev inte trött av näringsbrist och jag kände mig inte hungrig.
Vad jag kommer ihåg från tidigare lopp, har sprungit några 10 km lopp på senare tid, är att jag mår illa av sportdryck, alla sorter, så det skulle jag inte dricka. Däremot tar jag gärna emot en liten bit energibar med nötter och torkad frukt och gärna en bit banan. Detta delades ut väldigt sent i loppet så det fyllde knappast någon funktion, tveksamt om kroppen hann ta upp något av den näringen under tävlingen. Ungefär halvvägs smakade jag därför på en liten klunk sportdryck. Visste ju att jag inte skulle göra det. Dels är det äckligt, får en fadd, syntetisk smak i munnen och så kom illamåendet ganska omgående. Men, men, jag hade ju bara tagit några små klunkar, så det gick över ganska snabbt. Att man aldrig lär sig.
Ramadasa Lifestyle & Fitness 