Caminon, Spanien, Spirituellt, vandring

Vilken dag!

Dag 2.

Efter en hyfsad natt i det inte helt välstädade motellrummet, vandrar vi mot tågstationen för transport till Bayonne och byn Sankt Jean Pied de Port, där vandringen ska starta. Det visar sig att K åkt igenom Bayonne i går kväll, med sitt tåg från Paris till Biarritz, men det var inte lätt att utläsa när man sitter och bokar hemma i Sverige. Vi hade sparat några timmars resväg om vi möts där istället. Nåväl, nu tar vi en kaffe i Bayonne och kommer med bussen till Sankt Jean Pied de Port.

Klockan har hunnit bli nästan 13.30 innan vi letat oss fram till pilgrimskontoret och fått våra pilgrimspass och första stämpeln. Ett underbart mottagande, vi kände oss varmt välkomna och fick bra information av en mycket sympatisk fransman.

Stavar ska vi köpa, vi har blivit rekommenderade att köpa på plats för att slippa osäkerheten om man får ta med dem som handbagage eller inte. Jag tänker mig att en vanligt trästav räcker för mig, mest för att det är lite kul att ha en stav, men den duktiga säljaren har inga problem med att snabbt övertyga mig om att jag behöver riktiga vandringsstavar. Jag ser och hör hennes utomordentliga försäljningsteknik, men väljer att inte värja mig mot den utan lyssnar, provar och betalar för ett par stavar med extra skönt och ergonomiskt handtag och remmar dessutom. Imponerande säljteknik måste jag erkänna.

Så, nu är det äntligen dags för lite lunch innan vi ska bestiga den första etappen av Pyrenéerna  mot vår första övernattning på ett Albergue, nämligen Orisson. Det ska vara ungefär en mil dit, men eftersom det är väldigt brant sägs det ta ca tre timmar. Vi vill komma iväg senast 15.00 då man måste vara på Orisson kl 18.30 för att ta del av pilgrimsmiddagen att vandra dit. Klockan är över två och efter att ha frågat på ett flertal restauranger, som inte serverar mat efter kl 14.00, inser vi att vi hamnat mitt i siestan och inte kommer att få någon lunch. Närmsta livsmedelsbutik ligger några kilometer i motsatt riktning mot vad vi ska gå, så vi blir lite uppgivna. Hittar slutligen ett ställe som serverar oss, men vi måste verkligen skynda oss, säger de, för egentligen så har de faktiskt stängt!

Vi skyndar oss allt vi kan och kommer äntligen iväg vid 15.30 efter att ha sprungit in och ut ett flertal butiker utan att hitta vatten. Vi måste ju ha vatten med oss på vandringen! Tills sist frågar vi, och då finns det – i kylskåpet utan glasdörr, ej exponerat någonstans som vi förväntade oss och är vana vid. Ok, lite stressade är vi, vi vet ju inte riktigt vad som väntar där ute på pilgrimsleden.

Efter en timme med lite svagt uppförslut, börjar stigningen över Pyrenéerna. Vägen blir en stig, en stenig stig som känns väldigt brant. Stavarna kommer väl till pass att få extra kraft av. Men det är vackert, otroligt vackert, fantastiskt vackert! Bergen omger oss som ett trollandskap i alla former och färger på olika distans, med fårhagar i hela färgskalan av grönt och bräkande får som nyfiket följer våra steg.

20180911_174956.jpg

Det är varmt, riktigt varmt, en riktigt kvävande hetta som gör att svetten rinner längs ryggraden. Strax börjar också mycket riktigt åskan mullra över bergen. Hmm tänker vi, vad gör vi nu?

– Det är så mycket som är högre än oss här, så det är nog ingen fara säger K. Vi ska i alla fall inte söka skydd under ett träd.

Vi vandrar på, lyssnar på mullret och räknar mellan blixtarna. Den är några kilometer bort, snart kommer regnet. Vi förbereder oss med regnjacka och byxor. Snart börjar det skölja över oss och alldeles strax är det ett riktigt hällregn. Vi får syn på ett albergue runt kröken och skyndar in, tar skydd på deras veranda och väntar ut det värsta.

Som tur är behöver vi bara vänta runt en halvtimme, vi har ju en middagstid att passa, så vi klättrar vidare. Det känns ganska långt, det går ganska rejält uppför, det finns ingenting runt omkring, inte heller några andra vandrare. Det måste ligga runt nästa krök, säger vi, det kan inte vara längre nu. Här ligger en campingplats, där uppe då, runt nästa kurva, nej, ingenting.

Tills sist dyker det dock upp, mitt framför ögonen på oss – Orisson. Andra pilgrimer minglar på terrassen med vin eller ölglas i handen, i väntan på middagen.

– Pia, you made it, skriker en man jag hälsat på vid bussen tidigare under dagen, welcome to Orisson, säger han!

Vi checkar in, slänger ryggsäckarna i baren och bänkar oss snabbt vid bordet där nästan alla redan sitter. Duscha och hitta sin bädd blir en senare fråga. Snart står en varm grönsakssoppa på bordet och traktens lokala vin serveras i riklig mängd. Vi hamnar vid samma bord som två amerikaner, D och P, och lite senare slår sig också A från Israel och hans holländska väninna ner hos oss. Även dessa kända från bussen.

Pilgrimsmenyns huvudrätt består av, vad jag förstår, en klassisk spansk kyckling med potatis och ärtor i någon slags gryta. Vi som inte äter kött får tortilla med sallad, känns fräscht. Och så en riktigt god rispudding till dessert, inget jag skulle valt själv men här och nu är den god. Därefter presenterar Orissons ägare sig själva och sin personal och så kommer det som vi hört berättas av andra, presentationerna av alla pilgrimer. Vi är säkert drygt 60 personer i restaurangen och alla ska nu i tur och ordning tala om vem de är, var de kommer ifrån och varför de valt att ge sig ut på en pilgrimsvandring. Tro det eller ej, men det blir väldigt roligt. Människorna i rummet kommer från alla världens hörn i en enda salig blandning och anledningarna till att de är där är lika skiftande som de ser ut. Men alla strålar av energi och förväntningar och stämningen i salen är på topp.

Till sist får vi äntligen hitta en bädd, duscha och komma ur vandringskläderna. Vi hamnar i en sal med kanske 12 sängar, i en väldigt fuktig miljö. Vi tvättar lite plagg men inser att de inte kommer att hinna torka. Regnet hänger fortfarande i luften och före middagen beskådade vi en gigantisk regnbåge över bergen. K och jag bestämmer oss för en öl i baren innan sovdags, men det visar sig vara stängt. Ok, vi sitter en stund i mörkret, på bänken framför vårt lilla krypin och blickar ut över de majestätiska bergen. Det är fortfarande väldigt varmt när vi lägger oss i våra sidenlakan och extremt tunna och lätta sovsäckar. Ryggsäcken står i en plastsäck för att minimera risken för vägglöss och när snarksymfonierna börjar höras, inser jag att jag måste prova att sova med de nyinköpta öronpropparna för första gången i mitt liv. Vilken dag!

20180911_200311

Dag 3 >

En reaktion till “Vilken dag!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s