Dag 9
Nu känns det att vi är på väg mot ett avslut. Dagens etapp är till Viana, 19 km och den avslutande etappen till Logrono endast 10 km. Sen ska vi ta tåg till Bilbao och avsluta vandringen där innan flygresan åter till Sverige/Norge. L ska fortsätta hela vägen till Santiago de Compostela, det ska bli spännande att höra hur det gått.
Turen går över vidsträckta landskap, vackra vinrankor, stora olivodlingar och fina mandelträd. Äntligen är vi i Rioja-distriktet och K kommer att kunna beställa Rioja-vin. Sista kilometrarna är inte så kul längs en stor väg, men nu är vi snart framme.
När vi ankommer Viana ligger härbärget Izar precis i början av byn. Våra platser som vi bokat per telefon finns kvar, klockan är inte mycket mer än 14 och vi informerar om att även L kommer att ankomma. En äldre man visar oss runt till duschar och annat. I sovsalen ligger en massa människor och sover och i centrum en man med snarkmaskin påkopplad! Vi undrar lite var vi hamnat, det verkar väldigt stökigt, trångt och redan fullt och fuktigt. Vi blir tilldelade den sista våningssängen mitt i rummet utan skyddsräcken runt överslafen. Det finns skåp, men inget sätt att låsa dem på.
Vi skakar av oss olustkänslorna från härbärget och äter lunch i skuggan vid den gamla stadsmuren. Vandrar runt i den lilla staden och beundrar gamla byggnader och utsikt. Tar en fika, tittar på några spanska söta skolflickor i spännande samspel och fönstershoppar på huvudgatan. 
Kvällsliv
Liten siesta inträder med dusch och tvätt avklarat. L har anslutit och fått en bädd längst in i sovsalen med 18 bäddar. Jag sitter en stund i solen på takterrassen, men det är väldigt varmt. Så vi ger oss ut på en ny rundvandring och tar en öl på torget i väntan på att restaurangerna ska öppna för oss pilgrimer. Genom vår excellenta grupp ”Camino de Santiago – swedish pilgrims” på facebook har vi fått rekommendationer på en restaurang som vi strax beger oss till. Här äter vi en mycket smakfull middag tillsammans med en ung trevlig amerikanska på vandring mellan skola och jobb.
Tillbaka på härbärget är de flesta sängarna redan fyllda med sina ägare. En del ligger och tittar på film i sina mobiler andra läser. Det är sig inte riktigt likt här, känns som helt andra sorters människor än de vi tidigare mött på vår vandring. Det är inte mycket annat att göra än att krypa ner i sidenlakanpåsen och se om man kan sova. Bredvid mig i nästa överslaf ligger mannen med snarkmaskinen. Han sover redan. Men efter en stund far han lite oförutsett upp och ner till sin partner i sängen under och för att stänga dörren några gånger. Under natten kommer han också att prata i sömnen med långa tydliga meningar.
Nattliv
Jag sätter i mina nu mycket omtyckta öronproppar av silicon och hoppas på att natten ska gå snabbt förbi. Ungefär samtidigt startar en serenad utan dess like. Vad är det som låter? Är det ett brandlarm? En fläkt som tjuter eller vad. Plockar ur öronpropparna för att kunna identifiera ljudet. Det kommer utifrån, det ekar mellan innergårdens väggar och förstärks i det trånga utrymmet. Det är en syrsa, eller flera, vad vet jag, men ljudet är obarmhärtigt högt och tränger rakt igenom mitt hörselskydd. Vad ska jag göra? Här kan jag inte sova.
Kommer inte på någon lösning och förbereder mig på en sömnlös natt. Några snarkar, fattar inte hur någon kan sova i detta oljud, men jag hör många andra som snurrar i sina sängar. Det är varmt! Inte för att det är så särskilt varmt ute, men det är alldeles för många människor i ett alldeles för litet utrymme och ingen cirkulation på luften. Slumrar väl till en stund men vaknar i ett ännu varmare rum. Stiger upp för att se om jag kan göra något. Går runt och öppnar en stängd dörr, för att få luften att cirkulera.
– Please close the door, hör jag från frukostmatsalens stolar, I am sleeping here, säger en röst i mörkret. Inte så mycket att argumentera med, hon vill inte heller höra det outhärdliga ljudet. Jag öppnar åtminstone de stora dörrarna in till oss från innegården, men luften står bara still. Rekommenderar inte Izar som natthärbärge.
Lägger mig igen och så småningom blir klockan 06.00 och alla börjar stöka med sina prylar. Vi försöker ligga kvar men ger upp. Ska inte äta frukost här utan stövlar iväg för att få första koppen kaffe och sätter oss sedan på en bänk utanför staden med vårt eget mörka bröd och traktens lokala ost. Gott!
Ramadasa Lifestyle & Fitness 
En reaktion till “Syrsans sång”